Denna film har alltid av någon anledning varit nostalgisk för mig. Jag minns den väl när jag såg den på TV första gången, jag måste väl varit 15 år eller så. Kanske för att jag själv är (och var då ännu mer) lite ”speciell”, dock utan mordiska tendenser, kunde jag förstå Karl så väl. Efter att nu ha sett filmen igen efter närmare 20 år är den givetvis ännu bättre än jag minns den.
Filmen börjar lite försiktigt och långsamt, nästan lite sävligt. Men tempot byggs upp och nyfikenheten tar över, över vad som ska hända med Karl nu när han blivit utsläppt ur psyksjukhuset efter att ha mördat sin mor och älskare. Allt går bra för honom ända tills han möter en familj vars far påminner honom om anledningen till att han mördade.
Lite synd vi inte får reda på vad som händer efteråt. Han fick dock nog sitta inne länge efter ytterligare ett mord visserligen. Men jag skulle verkligen vilja se om filmen flera gånger. Det är en av mina absoluta favoriter.
8/10